Utomhuspedagogik

Vid mötet mellan barnens vardagserfarenheter och det förskolan/skolan vill att de ska förstå påverkas elevernas självuppfattning. Det är därför viktigt att detta möte blir positivt och meningsskapande, annars är risken stor att man i framtiden undviker de ämnen som leder till nederlag och att man får en försämrad självuppfattning.

Styrdokumentens intentioner, att kunskap ska ges i olika former, och uppmaning till utveckling av nya arbetssätt och metoder där ett demokratiskt förhållningssätt, en helhetssyn på elever och ett ämnesövergripande arbetssätt betonas ”undervisningen i olika ämnesområden samordnas så att eleverna får möjlighet att uppfatta större kunskapsområden som helhet” (Lpo 94. sid. 19), stämmer väl överens med ett utomhuspedagogiskt arbetssätt.

Genom dagliga reflektioner medvetandegörs eleven om sin egen läroprocess.
De praktiska momenten tillgodoser elevernas behov av rörelse, de får möjlighet att automatisera fler rörelser, vilket frigör mental kapacitet.
Det är också en metod för att främja jagutvecklingen och göra klassen mer jämlik.

Anders Szczepanski universitetsadjunkt och enhetschef vid Centrum för Miljö och Utomhus- pedagogik, Linköpings Universitet definierar utomhuspedagogik:

”Utomhuspedagogik är att flytta ut lärandet i natur-kulturlandskap och samhälle. Det är direktupplevda autentiska inlärningssituationer där delar av skolans ämnen och teman kan genomföras.

Det kan vara naturvetenskapliga ämnesområden, teknik och matematik men även språk, geografi historia, idrott och hälsa samt det estetiska området.

Utomhuspedagogik är att dra erfarenhet och reflektera från dessa inlärningsmiljöer utanför klassrummets väggar.

Det är en pedagogik som betonar vikten av en samverkan mellan klassrummet och uterummet.

Utomhuspedagogiken lyfter fram platsens betydelse för lärandet och är ett tematiskt forsknings- och utbildningsområde.”